tiistai 1. joulukuuta 2015

Kirja ilmestyy!/Boken kommer ut!


Tänään, ensimmäisen kalenteriluukun avaamisen yhteydessä, pikkutonttu kuiskasi korvaani, että Aikamadot-kirja ilmestyy ensi viikon maanantaina, 7.12.2015. Kirja ehtii siis hyvin mukaan pukinkonttiin. Samalla on valmistumassa myös Aikamadot-verkkosivusto. Sivuilta löytyy muun muassa kirjaa täydentävää tietoa ja hiukan matojen ja muiden kirjan otusten taustoja. Kirjaa voi tiedustella esimerkiksi suoraan kirjoittajalta Andreakselta (andreas.koivisto(ät)wippies.fi, puh. 040 704 2177).

Verkkosivuista ilmoitan vielä erikseen kun ne ovat valmiit.


Idag, lagom till öppnandet av den första julkalendersluckan, viskade en liten tomte i mitt öra att Tidsmaskarna-boken kommer att publiceras nästa måndag, 7.12.2015. Boken hinner med andra ord väl med i julgubbens säck. I samma veva håller också Tidsmaskarna-websidorna på bli färdiga. På dem kan man bland annat läsa om sådant som inte rymdes med i boken och lite om maskarnas och bokens andra varelsers bakgrund. Om någon är intresserad av att köpa boken, kan hen till exempel höra sig för med författaren Andreas (andreas.koivisto(ät)wippies.fi, tel. 040 704 2177).

Om websidorna meddelar jag ännu skilt när de blir färdiga.


Andreas

perjantai 13. marraskuuta 2015

Tidsmaskarna och Hansa-äventyret – äventyrlig faktabok för barn

Ett konstigt rymdskepp krockar med Jorden. Dess besättning består av mycket framstående maskliknande varelser, som kallas tidsmaskar. Tidsmaskarna kan öppna maskhål och resa genom dem i tiden. De råkar ut för äventyr i olika historiska tidsperioder.


I boken Tidsmaskarna och Hansa-äventyret, får läsaren bekanta sig med det medeltida Europa. Där styrde Hansans köpmän och på Östersjön fick man se upp för sjörövare. Med hjälp av saga och äventyr får läsaren bekanta sig med det förflutna.




Även om bokens huvudpersoner är påhittade varelser, bygger boken på arkeologisk och historisk forskning runt 1300- och 1400-talens Östersjötrakt. Boken grundar sig på ett äkta arkeologiskt fynd. Läsaren får följa med fyndets olika skeden, allt från att det tillverkas till att det blir ett arkeologiskt fynd.


Författaren och illustratören är bägge erfarna arkeologer, som har jobbat med fältarbete i många år. Fyndet, skärvan av en Jacoba-kanna från slutet av 1300-talet, som har huvudrollen i boken, har hittats på författaren Andreas Koivistos egna utgrävningar i Vanda. 




Bokens författare Andreas Koivisto har allt sedan början av sin studietid drömt om att skriva en barnbok. Nu när han har tre egna döttrar och mycket arkeologisk erfarenhet, har han med hjälp av Tidsmaskarna äntligen förverkligat denna dröm.

Tidsmaskarna-äventyrets detaljrika och fina bilder är ritade av arkeolog Elina Terävä. Elina är en mycket skicklig illustratör och före hon började studera arkeologi gick hon i konstgymansium. Hennes mamma har gjort sagoillustrationer för barntidningar och Elina har själv också velat följa i sin mammas fotspår på den punkten.

Boken publiceras på både finska och svenska i samma upplaga. Boken är en så kallad vändbok, där språket byts genom att vända på boken. Bokens huvudsakliga målgrupp är barn i åldern 5-12 år. Boken passar också som alternativt läromedel under skolans historietimmar.

Aikamadot ja Hansaseikkailu – lasten seikkailullinen tietokirja

Maahan törmää outo avaruusalus, jonka miehistönä on hyvin edistyksellisiä madonkaltaisia olentoja, joita kutsutaan aikamadoiksi. Aikamadot ovat madonreikien läpi ajassa matkustavia pieniä otuksia, jotka seikkailevat eri historiallisissa aikakausissa.

Aikamadot ja Hansa-seikkailu -kirjassa lukija pääsee tutustumaan keskiaikaiseen Eurooppaan, jota hallitsivat Hansa-kauppiaat ja Itämerellä liikkuvat merirosvot. Kirja tutustuttaa lukijan historiaan ja menneeseen sadun ja seikkailun lomassa.



Vaikka kirjan päähenkilöt ovat kuvitteellisia olentoja, perustuu sen tiedot 1300–1400-lukujen Itämeren ympäristöä koskevien historiallisten ja arkeologisten tutkimustulosten ympärille. Kirjan lähtökohtana on aito kaivauksilta löytynyt arkeologinen esine, jonka elinkaarta seurataan esineen valmistumisajankohdasta aina sen päättymiseen arkeologiseksi löydöksi.

Kirjailija ja kuvittaja ovat molemmat kokeneita arkeologeja, jotka ovat työskennelleet useita vuosia kenttähommissa. Kirjan pääosassa oleva 1300-luvun lopun Jacoba-kannun sirpale on löytynyt kirjailija Andreas Koiviston itsensä johtamilta kaivauksilta Vantaalla.



Kirjan tekijä Andreas Koivisto on opiskeluaikojensa alusta unelmoinut lastenkirjan kirjoittamisesta. Nyt kun hänellä on jo kolme omaa tytärtä ja paljon alan kokemusta, hän on Aikamatojen myötä vihdoin toteuttanut unelmansa.

Aikamato-seikkailun yksityiskohtaiset ja upeat kuvat ovat arkeologi Elina Terävän käsialaa. Elina on taitava piirtäjä ja kävi ennen arkeologian opintoja taidelukiota. Hänen äitinsä on tehnyt satukuvituksia lastenlehtiin ja Elina on myös itse haaveillut lastenkirjojen kuvittamisesta.

Kirja julkaistaan suomeksi ja ruotsiksi samassa painoksessa. Kirja on ns. kääntökirja, jossa kieli vaihtuu kirjan kädessään kääntämällä. Kirjan pääkohderyhmä ovat 5-12-vuotiaat lapset. Kirja soveltuu myös vaihtoehtoiseksi koulujen oppimateriaaliksi historiatunneille. 

perjantai 4. syyskuuta 2015

Östersjö-äventyr på svenska

Nu när boken är nästan tryckfärdig, kan jag avslöja att Tidsmaskarna utkommer även på svenska. Det blir en tvåspråkig vändbok där finskan läses från ena sidan och svenskan på andra. Jag har från början arbetat med boken parallellt på båda språken. För mig är tvåspråkigheten viktig och jag försöker hålla den levande i det mesta jag gör.

Tidsmaskarnas logo är gjord av grafikern Marco Hannula.
Tvåspråkighet passar bra för Tidsmaskarna, för Finland var precis som nu, även på medeltiden tvåspråkigt. I början av medeltiden kom det svenska nybyggare till de finska kusterna där de började bygga byar och blanda sig med den finskspråkiga ursprungsbefolkningen. Svenskarna knöt de finska områdena till den svenska kronan genom att bygga vägar och bilda socknar där alla invånarna måste gå till sockenkyrkan varje söndag för att lyssna på gudstjänst och höra statsmaktens kungörelser. Finland kallades då Sveriges Österland.

I och med svenskarna började de finska områdena också kartläggas och i samband med det antecknades även platsnamn på kartorna. På många ställen kan man se att det ligger finska ortnamn i grunden. Dem har svenska kartläggare försökt anteckna med både bättre och sämre framgång. Ett roligt exempel är Lammträsk. Träsket ligger rätt nära Jöran Bondes hemgård Lillas, som har en central roll i Tidsmask-äventyret. Träsk är på finska ”lampi”. Där har den svenska skrivaren troligen frågat en infödd finsk bybo vad träsket heter och han har helt enkelt svarat ”lampi” och svensken har antecknat det som Lammträsk, alltså Lampiträsk. Senare har träskets namn förfinskats från det svenska namnet till ”Lammaslampi” (lammas är finska och betyder lamm). Egentligen skulle man alltså kunna säga att träsket nuförtiden heter Träskträsket på finska och just så borde det heta på svenska.

På den här kartan över Tavastbys fiskevatten från år 1846 kan man se Lamb Träsket, som den svenska skrivaren fått höra namnet på av en av de tavastländska bönderna som levde i trakten då svenskarna kom dit under medeltiden. Han berättade på begäran för svensken att det är en "lampi", som betyder träsk på finska. Och så fick träsket heta här framöver. Karta Riksarkivet i Helsingfors.

Utöver de officiella språken talar man nuförtiden långt över hundra språk i Finland. Riktigt så många språk kanske man inte hörde här på medeltiden, men redan då kunde en vanlig bybo i Helsinge, dåtida Vanda och Helsingfors, lätt komma i kontakt med ett tiotal språk utan att åka hemskt långt bort från sin hemgård. Tack vare Hansanätverket var nämligen hela Östersjöregionen mångkulturell redan då.

I de finska städerna och i estniska Tallinn, eller Reval som det kallades förut, kunde man säkert lätt höra språk som tyska, svenska, finska, estniska och ryska. Och om man beaktar alla utländska handelsfartyg och deras besättningar, kan man lägga till ytterligare ett stort antal språk som talades runt Östersjön. Och alla kom från olika kulturer med sina egna vanor.

Ett av de viktigaste handelsspråken var tyska och i de svenska städerna rörde sig många tyskspråkiga handelsmän, så även i Österlandet. Även här kan jag berätta ett roligt och konkret exempel på tyskans inverkan på det finska språket. På de arkeologiska utgrävningarna på Jöran Bondes Lillas gård hittades en tuppformad kran som man kunnat sätta in i en vintunna. Från detta föremål kommer finska språkets ord för kran, nämligen ”hana”. Det är ett lån från tyskans ord för tupp, ”Hane”.

I de flesta språken finns det en stor mängd låneord, som lånats till dem via kontakter med andra kulturer. Språken och kulturerna har formats under en mycket lång tid och berikats av varandra. I Finland har till exempel svenskan och finskan gått hand i hand i långt över 500 år. Tack vare svenskarna ser också finska språket ut som det gör idag. Om inte svenskarna bildat en adminstrativ helhet av sitt Österland, skulle det sannolikt finnas två olika finska språk. Det ena skulle härstamma från en västlig dialekt som talades i Egentliga Finland och det andra från en östlig dialekt som talades i de karelska områdena i öst.

Språken är en rikedom. Genom att lära sig andra språk, har människor kunnat kommunicera lättare med varandra och även förstå varandra bättre och därmed kunna undvika konflikter. I Finland där det levt svenskar och finnar sida vid sida, har många säkert lärt sig den andras språk, men det har också behövts tolkar mellan parterna. Det finns det också kvarlevor av i namnskicket i Vanda, där det bredvid Kyrkoby finns en by som heter Tolkby, där socknens tolk bott under medeltiden. I Finland verkar svenskar och finnar ha levt sida vid sida fredligt och även blandats ihop sinsemellan. Finlandssvenskarna har under århundradenas lopp också bildat sig en stark egen finsk identitet och skulle inte mera kunna identifiera sig som svenskar.

Den första utgåvan av Tidsmaskarna kommer alltså parallellt på både finska och svenska i samma bok. Och vem vet, kanske den i något skede i framtiden kommer att översättas till också andra språk som talas i Östersjöregionen. Det är ju inget man kan förutspå, men hoppas kan man alltid.


Andreas Koivisto

sunnuntai 12. heinäkuuta 2015

Aikamadot Lillaksella


Juuri ennen kesälomia saatiin aikamato-kirjan aineisto kasaan. Loppu on nyt taittajan käsissä ja syksyllä saadaan varmasti tämä seikkailupohjainen lasten tietokirja keskiajasta markkinoillekin. Koska aikamatokirjan juonen innoittajana toimi Jöran Bonde ja vetämäni kaivaukset hänen kotitilallaan Lillaksella, ajattelin palata sinne vielä hetkeksi.

Jöranin jälkeläiset asuivat Lillaksella aina keskiajalta 1700-1800-lukujen vaihteeseen saakka. Sitten tila muutti uudelle paikalle parin kilometrin päähän ja Lillaksen kumpare vaipui unohduksiin. Se löytyi uudelleen vasta 2000-luvun alussa kun arkeologit löysivät sen vanhoja karttoja tarkastelemalla.

On kutkuttavaa ajatella, että nykyisin vaatimattoman näköisellä maakummulla, joka sijaitsee keskellä mansikkaviljelmää, on joskus sijainnut pitäjän rikkaimman ja merkittävimmän kauppiaan kotitila. Aika ja luonto ovat ihmeellisiä, sillä he valtaavat kyllä alueen heti kun ihminen jättää sen. Aluskasvillisuus, puut ja pensaat valtasivat varmasti Lillaksenkin heti kun Jöranin jälkeläiset muuttivat sieltä pois.

Lillaksen kulttuurikerrokset ulottuivat syvälle maan alle. Tässä kaivetaan esille Jöran Bonden kellaria. Kuva Andreas Koivisto/Vantaan kaupunginmuseo.

Lillas ei ollut tutkimuskohteena helpoin kaikista. Onneksi meillä oli kuitenkin kokonaiset kolme vuotta aikaa tutkia kohdetta ja saimme rauhassa miettiä ja tarkoin pohtia mitä halusimme tutkia. Jos tilanne olisi ollut toinen, voisi kuvamme Jöranin kotitilasta olla aika erilainen ja epäilemättä paljon epätäydellisempi kun nyt.

Aikaisemmassa blogitekstissä kirjoitinkin jo Jöranin kirouksesta, jonka seurauksena tutkimustyömme vaikeutui ensimmäisenä kesänä. Kärsimme kuivuudesta, tulvista, mehiläisistä ja koko kaivausporukan kiertäneestä flunssaepidemiasta. Seuraavana vuonna vitsaukset helpottivat. Silloin päänvaivaa aiheutti Lillaksen monimuotoiset ja paksut maakerrokset. Viimeistään silloin huomasimme, että paikalla oli todellakin sijainnut aikansa merkittävä maatila. Löydöt, rakenteet ja kerroksien paksuudet olivat aivan eri luokkaa kun aikaisemmin tutkimillamme kylätonteilla.

Viime aikoina olen kuitenkin ruvennut epäilemään oliko se tosissaan Jöranin aave, joka meitä ensimmäisenä vuonna Lillaksessa yritti pelotella. Nykyään alan melkein kallistumaan siihen suuntaan, että meidän kuvioita yrittivät sotkea aikamadot. Ehkä olimme pääsemässä liian lähelle heidän päämajaansa ja heidän piti keksiä keinoja viedä huomiomme muualle siitä.

Aikamatojen päämaja jossakin Lillaksen uumenissa. Huomatkaa kaikki vanhat esineet matojen kaivamien käytävien ympärillä. Ja tunnistatteko maan pinnalla kasvavat arkeofyytit? Piirros Elina Terävä.

Oli miten oli, me emme onneksi osuneet heidän tukikohtaansa, vaan se on varmaan vieläkin siellä jossakin maan uumenissa ihan ehjänä. Kaivausalueemme ja kuoppamme ovatkin kaivausten jälkeen täytetty eikä kukaan ole lähiaikoina kajoamassa Lillaksen maakerroksiin. Siitä pitää huolta osaltaan myös Lillaksen ympärillä mansikoita kasvattava viljelijä. Hän kulkee usein ympäri tilaa haulikko selässä, sillä hän yrittää suojella mansikoitaan niitä himoitsevilta linnuilta. Mutta haulikko pitää myös muut epätoivotut vieraat poissa Lillakselta ja takaavat aikamadoille rauhan. He saavat olla rauhassa päämajassaan ja miettiä miten saisivat jälleen madonreikägeneraattorin toimimaan ja löytäisivät keinon päästä takaisin kotiplaneetalleen.

Andreas Koivisto

perjantai 29. toukokuuta 2015

Madot heräävät henkiin

Nyt työ aikamatojen parissa on jo pitkällä kun kirjan kuvat ovat valmistuneet!

Madoille kehitetään muotoa ja väriä. Oikean sävyn etsiminen ei ollutkaan niin helppoa...

Elina Terävä on herättänyt aikamadot henkiin kun hän on siirtänyt ne tekstiriveiltä kuviin. Elina on myös arkeologi, mutta samalla taitava piirtäjä, joka on käynyt muun muassa taidelukion. Tämä yhdistelmä on osoittautunut erittäin toimivaksi, kun hän on rakentanut muinaismaisemia matojen ympärille ja piilottanut kuviin vanhoja, arkeologisilta kaivauksilta tuttuja esineitä. Historian ja arkeologian tuntemus takaavat sen, että kirjan kuvat peilaavat mahdollisimman hyvin sitä, mitä tunnemme keskiajan maailmasta. Elina on tehnyt valtavan työn piirtäessään yli 20 kuvaa kirjaa varten. Ja työ on kannattanut, sillä jälki on upea!

Valmiit piirrokset selattavana.


Miten tästä eteenpäin? Kuvat skannataan ja lähetetään sitten taittajalle. Samalla tarkistan itse, että teksti synkkaa kuvien kanssa ja annan vielä loppusilauksen kirjoitusasulle. Sen jälkeen taittaja voi jo ruveta sommittelemaan yhteen tekstiä ja kuvia. Nähtäväksi jää minkälaisella aikataululla työ etenee. Optimistina ajattelen, että kirja voisi ilmestyä jo syksyllä. Katsotaan miten käy…